Where are you? And I'm so sorry, I cannot sleep I cannot dream tonight.

Ångesten kryper fram. Sakta men säkert. Jag redigerade bilder, och lyssnade på musik, men plötsligt satt jag och grät. Jag visste inte att jag hade några tårar kvar. Jag var så tom. Att inte kunna sluta tänka är nog en av de värsta "känslorna". Jag tänker och tänker och tänker och tänker, analyserar varje tanke, kommer ihåg, det gör ont, jag vill inte tänka på det mer, det går inte, snälla, gå iväg. De stannar. Fan heller att vi lämnar dig ifred. Tänk tänk tänk.

Jag känner att jag har tappat bort dig. Det har jag ju gjort. Allt är mitt fel. Jag vet det. Förlåt. Det känns så sorgligt. Konstigt. Från att träffas varje dag i flera veckor i rad, till att knappt prata med varandra. Nånting gick snett på vägen, men jag kan inte hitta sprickan.
Du mår så mycket bättre nu. Och jag är glad för din skull. Men ibland saknar jag den där vännen som satt med mig när jag hade ångest, när jag trodde att jag skulle gråta ihjäl mig, när jag skrek och hatade allt och alla. Från bästa vänner till nästan främlingar. Hur gick det till?
Jag kommer ihåg hur du låg bredvid mig och lyssnade på Kristy, are you doing okay? inte så länge innan du blev inlagd. När jag försökte muntra upp dig så många gånger. Varje cigarett vi delade, varje hemlighet. Vi har sett så många filmer tillsammans. Du brukade leka med mitt hår, och göra flätor när jag låg bredvid dig och orkade inte bry mig. Vi firade varandras födelsedag några år i rad. Kommer du ihåg hur vi stod på balkongen och skrek crappy new year så högt vi bara kunde när klockan slog tolv för två år sen? Jag saknar dig, det är det enda jag kan få ur mig nu, jag gråter alldeles för mycket.

  

Kommer du ihåg?