Jag mår illa, antagligen av ångest. Och jag får ångest för att jag mår illa. En ond cirkel som jag har hamnat i igen. Och jag kan inte hoppa ut ur den. Jag är så trött att ögonen svider, men jag känner att jag måste spy upp mina känslor nånstans. Det är alltid lättare att skriva av sig än att berätta det för någon på tu man hand. Jag har alltid haft det lättare för att skriva än berätta, prata. Men i alla fall.
När jag läser/hör andras historier om varför de mår dåligt börjar jag tänka på mina "problem". "Problem" som antagligen inte ens existerar. För jag har aldrig blivit misshandlat eller utnyttjad. Jag har aldrig vittnat något så hemskt att det lämnade spår i form av flashbacks, eller liknande. Och egentligen är jag lycklig skattad som aldrig har upplevt något sådant. Jag har nog aldrig heller blivit så där mobbad, jag kanske bara hittar på det för att ha något att skylla på. Jag har själv orsakat mina "problem". Så, varför mådde jag dåligt redan som liten? Varför har jag tänkt på självmord när jag var tio år gammal? Varför skadade jag mig själv varje gång jag var ledsen, eller arg? Jag förstår inte. "Det sitter i familjen." Jaså. Förlåt, men jag har aldrig valt att föddas i en familj som är full av bipolära schizofrena, och alkoholister. Jag börjar snacka skit nu, borde nog sluta.
På måndag ska jag träffa min psykiatriker. Vill berätta allt för henne, men jag vet inte om jag kommer kunna, eller ens våga göra det. Och jag vet inte vad hon skulle göra då. Skulle hon låta mig vara "fri" och åka hem, där jag kan skada mig själv, svälta och långsamt ta livet av mig, eller skulle hon vilja låsa in mig, där de kan plåstra om mig och försöka hindra mig från att gå sönder helt och hållet? Och vad vill jag? Jag vet inte.
Vissa stunder vill jag leva, och vissa stunder vill jag dö. Det finns inget mittemellan. Aldrig.
Jag känner mig så hopplös. Och ledsen. Lite sur. Mest på mig själv. Andra i min ålder, eller till och med yngre, har flera vänner, festar och helt enkelt har ett social liv. Och jag då? Jag är snart sjutton, tillbringar större delen av dagarna hemma och gömmer mig från omvärlden. Jag träffar i princip bara en person som vill träffas frivilligt, för resten gör det antingen för att "det är synd om mig", eller får betalt för det. Det är ganska sorgligt. Faktiskt.
Om 14 dagar ska, nämligen, min pappa komma på besök. Jag vågar inte tro på det, vågar inte lita på honom. Och tänk om jag är inlagd då? Tänk om jag kommer må så dåligt att ingen kommer släppa ut mig? Och pappa förstår inte direkt det. Han säger att jag behöver inte det där. Att jag behöver ingen personal som sköter om mig. Jag vill att han ska förstå. Att han ska förstå att jag gör det för att överleva. Att varje gång jag blir inlagd, gör jag det för att rädda mig från mig själv. Han frågade en gång, egentligen påstod om att jag tyckte om "detta livet". Fan heller att jag tycker om det. Jag vill inte leva så. Men det är nånting jag är van vid, och förändringar är inget jag gillar. Det är så svårt att förklara det för någon som inte förstår. Jag önskar att jag kunde hitta rätta ord, ett rätt sätt för att förklara det där. Men jag kan inte. Kanske kan jag prata med honom om det när han är här. Men som sagt, jag vågar inte direkt tro på honom. Även fast han sa att det är 1000% (tusen, inte hundra) säkert att han om ett tag sitter på en flygplansstol från England till Sverige, kan jag inte övertyga mig själv om att han faktiskt ska göra det.
Jag är orolig. För mamma brukar kommentera sånt han gör, min bror tycker inte om honom. Vill inte att någon ska bråka. Står inte ut när någon bråkar, då blir jag ledsen och nästan gråtfärdig, även när jag inte är "en del av bråket".
Jag är rädd att hans äckliga fru kommer inte låta honom göra det, och att han kommer lyssna på henne. Det har han gjort alldeles för ofta. Hatar hans fru.
På söndag ska jag på bio med Madde. Har redan ångest över det. Förstår inte varför, det är lite tid kvar till klockan fyra, den fjärde augusti. Egentligen många timmar kvar, men ah. Men desto mer jag tänker på det, desto mindre vill jag åka. Inte för att det är tråkigt med Madde. Men för att jag orkar inte göra nånting. Duscha, byta kläder, åka, gå, vänta, titta, åka igen. Förstår inte vad som är fel. Förut kunde jag ändå göra det, även om jag mådde dåligt så kunde jag träffa människor. Mitt mående blir bara sämre hela tiden, känns det som. Jag vet inte.
Återigen blev allting jobbigt. Och det försvann för en stund.
Herr Ångest, du kan dra åt helvete. Hatar dig, din äckliga jävel. Dö. Lämna mig ifred. Nej.
2 kommentarer:
vet egentligen inte vad jag ska skriva men trots att vi inte känner varandra så gör det ont i mig att se att du mår så dåligt, har läst din blogg ett tag nu och jag ville bara hälsa att du är otroligt fin och att du är så jävla mycket starkare än du tror, och kom ihåg; "depression is a flaw in chemistry, not caracter", så låt inte den ta över, för du är mycket mer än så.
och det jag skriver kanske inte ens hjälper för jag vet ju inget om anledningarna till att du går igenom depression egentligen, men fortsätt kämpa, för det kommer bli bra.
Någon gång.
Styrkekramar
DU HAR INTE ORSAKAT PROBLEMEN.
Det är denna onda cirkel som sagt.
Problemen finns där och det gör ont. Ångesten, illamåendet, livet, allting gör ont. Men NÄR du klarar dig ur detta kommer du vara tusen gånger starkare.
Jag tror på dig.
Skicka en kommentar