I had a dream last night we drove out to see Las Vegas

Imorgon ska jag träffa Amanda. Sen ska hon följa med mig hem och sova över. Vill ha imorgon nu. Det blir fint. Det är så konstigt, för att förut kunde jag inte sätta min fot i en buss när jag skulle åka själv. Ibland kunde jag inte ens åka buss när jag var med någon. Och nu? Varje gång jag ska träffa Amanda kan jag inte vänta tills bussen kommer. Ja, ångesten sitter kvar, och ja, det blir extrajobbigt när det är mycket folk på bussen. Men jag vet att om jag hittar en bra plats, andas och lyssnar på musik så kommer jag att överleva hela resan till Uppsala och träffa min bästa vän. Min vän som håller mig kvar vid liv, min vän som är så fin att det gör ont när man ser hur dåligt hon mår. För min bästa vän förtjänar inte att må dåligt. Imorgon kommer hon få massor, massor med kramar.

Just nu mår jag "bra". Jag vet inte. Är glad för att jag ska träffa Amanda imorgon. Men annars är jag väl lite ledsen. Jag är ledsen ofta. Ibland kan det bara komma när som helst, och när jag sitter ute bland folk kan jag bli ledsen på grund av ingenting. Inte deprimerad, men ledsen. Det är konstigt. Fast deprimerad är jag ju. Tydligen.

Jag har inte skadat mig själv på ett tag. Eller, jag har inte skurit mig. Men nu känner jag att alla känslor börjar bli för mycket, ångesten blir större och jag vet inte hur jag ska bli av med allt. Det enda jag vet är ju att skada mig själv, eller hur? Jag är så dålig. Känner mig hemsk. Hatar mig själv.

Igår åkte jag och Christina till Glashyttan nånstans nära Österbybruk och nån annan skithåla.
Hon sa att det får bli min tidig födelsedagspresent.